jag är på djupet ikväll
här sitter jag framför datorn, spelar ett spel på facebook, haha så patetiskt. vore vettigare att sova
men jag funderar, och jag funderar på allt & inget, alla & ingen. jag har alltid varit en sån som tänker för mycket på alldeles för mycket, och då är det skönt att spela för jag kommer ifrån det då.
men jag är glad och jag mår bra, det är det ingen tvekan om.
men en av alla saker jag tänker på och har tänkt på nu ikväll är att oavsett vad, så är det alltid något som saknas hos och inom mig.. och det är min pappa.
vissa kan tycka att jag tjatar och skriver mycket om det, andra kan tycka att jag knappt nämner honom och att det verkar som att han inte finns. men herregud vad jag saknar min pappa, och han kanske kommer hit i maj och det vore underbart, eftersom vi inte setts sen år 2006.. det är en så sjukt lång tid.
men samtidigt är jag rädd att han inte kommer känna igen mig, minnas hur jag är och kanske inte ens tycka om den personen jag är idag, efter att som sagt inte ha setts på två och ett halvt år. det skrämmer mig.
och saknaden under den här tiden vill jag inte ens berätta om. jag anser faktiskt att om det är någon som vet hur saknad känns, så är det jag, jag är verkligen en av dom.
han betyder så mycket för mig, precis som vilken pappa som helst betyder för sin dotter, men jag är också rädd att han tvivlar på mig. att han tvivlar på att jag kommer ihåg, saknar och älskar honom. men det är det sista han ska tänka på, för jag kan inte förklara med ord hur mycket jag saknar och älskar min älskade pappa Diego.
och det är ju inte bara honom jag saknar i spanien, även om han tar upp största delen. det är också min farmor, alla mina kusiner, pappas 5 syskon, själva spanien där allt är så underbart och utan stress. jag har nu på senaste tiden bara blivit mer och mer taggad på att bara dra härifrån efter gymnasiet och flytta dit för en kortare eller längre tid. men för tillfället får jag nöja mig med några veckor i sommar, jag ska helt klart dit då.
det finns inte en enda person som kan ens försöka förstå mig med det här, men det är inget jag heller begär eftersom jag inte vet någon i riktigt samma situation. men varje gång jag ens hör någon prata om sin pappa, berätta något eller bara säga pappa så gör det ont för att jag inte kan träffa honom precis när jag vill.
och därför är det också lika jobbigt att säga hejdå till honom när jag ska åka till sverige igen, när jag aldrig vet vilken dag, månad eller år vi ses härnäst.
jag skulle kunna skriva länge till om just det här, och jag tänkte skriva andra saker som jag funderade på ikväll också, som angår mig, min vikt, rasism, personer och vänner. men det får bli en annan gång
jag är inte speciellt trött men däremot lite hungrig, men går nog och lägger mig efter det ändå. ska inte upp tidigt imorgon så jag kan sova hela dagen om jag så vill, fast det tänker jag inte för det är sista dagen på lovet och jag hoppas att något roligt dyker upp.
måste också säga att josefin är min ängel. godnatt
men jag funderar, och jag funderar på allt & inget, alla & ingen. jag har alltid varit en sån som tänker för mycket på alldeles för mycket, och då är det skönt att spela för jag kommer ifrån det då.
men jag är glad och jag mår bra, det är det ingen tvekan om.
men en av alla saker jag tänker på och har tänkt på nu ikväll är att oavsett vad, så är det alltid något som saknas hos och inom mig.. och det är min pappa.
vissa kan tycka att jag tjatar och skriver mycket om det, andra kan tycka att jag knappt nämner honom och att det verkar som att han inte finns. men herregud vad jag saknar min pappa, och han kanske kommer hit i maj och det vore underbart, eftersom vi inte setts sen år 2006.. det är en så sjukt lång tid.
men samtidigt är jag rädd att han inte kommer känna igen mig, minnas hur jag är och kanske inte ens tycka om den personen jag är idag, efter att som sagt inte ha setts på två och ett halvt år. det skrämmer mig.
och saknaden under den här tiden vill jag inte ens berätta om. jag anser faktiskt att om det är någon som vet hur saknad känns, så är det jag, jag är verkligen en av dom.
han betyder så mycket för mig, precis som vilken pappa som helst betyder för sin dotter, men jag är också rädd att han tvivlar på mig. att han tvivlar på att jag kommer ihåg, saknar och älskar honom. men det är det sista han ska tänka på, för jag kan inte förklara med ord hur mycket jag saknar och älskar min älskade pappa Diego.
och det är ju inte bara honom jag saknar i spanien, även om han tar upp största delen. det är också min farmor, alla mina kusiner, pappas 5 syskon, själva spanien där allt är så underbart och utan stress. jag har nu på senaste tiden bara blivit mer och mer taggad på att bara dra härifrån efter gymnasiet och flytta dit för en kortare eller längre tid. men för tillfället får jag nöja mig med några veckor i sommar, jag ska helt klart dit då.
det finns inte en enda person som kan ens försöka förstå mig med det här, men det är inget jag heller begär eftersom jag inte vet någon i riktigt samma situation. men varje gång jag ens hör någon prata om sin pappa, berätta något eller bara säga pappa så gör det ont för att jag inte kan träffa honom precis när jag vill.
och därför är det också lika jobbigt att säga hejdå till honom när jag ska åka till sverige igen, när jag aldrig vet vilken dag, månad eller år vi ses härnäst.
jag skulle kunna skriva länge till om just det här, och jag tänkte skriva andra saker som jag funderade på ikväll också, som angår mig, min vikt, rasism, personer och vänner. men det får bli en annan gång
jag är inte speciellt trött men däremot lite hungrig, men går nog och lägger mig efter det ändå. ska inte upp tidigt imorgon så jag kan sova hela dagen om jag så vill, fast det tänker jag inte för det är sista dagen på lovet och jag hoppas att något roligt dyker upp.
måste också säga att josefin är min ängel. godnatt
Kommentarer
Postat av: Josefin
<3
Trackback
