något som inte kan beskrivas, dra mig loss bara
Jag försöker gå vidare, samtidigt som jag undrar, gå vidare från vad exakt? Det var/blev aldrig mer än så. Men ändå är jag fast, jag har verkligen fastnat. Efter så pass lång tid som gått har jag insett att jag inte kommer loss..
Något är det som gör att den envisa sidan av mig kommer fram, jag säger nej och undviker allt annat som kommer nu, eftersom jag bara vill tillbaka. Till något som inget eller ingen verkar kunna ersätta.
Så jag ignorerar bara allt och alla som skulle kunna ersätta det, för att du ska se att jag menar allvar? Hur dum är jag?
Det är som att jag har tunnelseende, jag ser inget annat förutom det och allt som kommer i min väg knuffar jag åt sidan och skiter fullständigt i.
Borde jag verkligen det? Kommer det att löna sig?
Jag har många gånger också funderat på om det verkligen är de jag saknar, eller just det här med att ha något. Men jag inser mer och mer att eftersom jag har detta tunnelseende och säger ifrån till allt annat så kan det ju bara inte vara så.
Samtidigt försöker jag dra till mig annat så att jag ska kunna gå vidare, men inget duger.
Det var något annorlunda, något speciellt. Helt klart.
Det finns mycket jag kan säga om det här, men jag skulle nog aldrig kunna säga det rakt framför dina ögon.
Varför, det vet jag inte.
